d ———————— komisk, till hälften allvarsam ton; ,men jag tror, fortfor han, ,att så vida vi vilja tala upprigtigt, måste vi dock komma öfverens om, att lyckan — hon må då vara hvilken figur som helst — har ej funnit fäste på vår tistelströdda mark. ,Hu, tala icke så, afbröt den unga Laura. Och jag skulle återigen trok, menade krigsrädet, ,att det knappast finnes en enda varelse på år ,tistelströdda markk, hos hvilken hon ej stundom gästat. Hvem är väl den olycklige, som ej i sitt minne gömmer några lyckliga, ja sköna stunder? När jag var femton årk, smålog krigsrådinnan, yoch det var länge sedan dess, läste jag med mycken förtjusning les Contes moraux par Marmontel, och det var i synnerhet en ibland dem som jag läste och läste om igen oräkneliga gånger. La Veillöes var titeln på densamma och ideen följande: det var några närmare vänner, hvilka liksom vi, fastän flera till antalet, voro förenade i en aftoncirkel; de kommo öfverens om att de skulle berätta — hvar och en af dem — den lyckligaste stunden i sin lefnad, och som värdinna tar jag mig friheten hemställa om ej vi skulle efterfölja deras exempel, och, i stället för att fortsätta den påbegynta diskussionen, tacksamt på årets sista afton vallfärda till minnenas land, och hvar och en af oss till följe deraf berätta den skönaste stunden i sin lefnad eller någon skön stund ur densamma. En ganska god ide, min gumma, inföll krigsrådet, ,och till den säga vi alla: concedo. Den yngste börjar, afgjorde familjefadren.