Gotlands läns nya tidning – 11 januari 1861, sida 2

Fru M., hvilken egde en sällsynt musikalisk talang, bidrog isynnerhet till upplifvande af dessa aftnar, i hvilka hon var själen; det var icke allenast musik i hennes sångröst, utan äfven i hennes tal-organ, och det var en njutning att höra henne högt föreläsa våra utmärktare skalder. Årcts sista afton var för handen; tvenne kära umgängesvänner hade blifvit inbjudna att med familjen dela högtidsqvällen; den ene var en i grannskapet boende gammal läkare, den andra en komministers-enka, öfver hvars hjessa åren strött sitt snödoft. Tidigt tändes ljusen i krona och lampor, och efter theet blef samtalet till den grad lifvadt, att man till och med glömde att pianot stod alldeles orördt. Ilelt oförmodadt inkom man på ett ganska slipprigt område, nemligen lyckans. Det finnes många ord, inföll krigsrådet, ,som äro helt och hållet beroende af den individuella uppfattningen af densamma, och kanhända är just ordet ljcka ett af de mest obestämda: det som är lycka för en är olycka för en annan, och tvärtom. Det vill säga, inföll Löjtnant Wollrath, j5aft lycka och olycka icke skulle vara följder af de yttre händelserna, utan endast luftgestalter, fostrade af vår inbillning ? -Ungefär så, menade doktorn, yeller snararo ett verk af vårt eget förhållande.t En lindrig färgskiftning föregick på löjtnantens ansigte.