Gotlands läns nya tidning – 4 januari 1861, sida 4

1 1 Till Amerika, kan jag förstå; ty enligt tidens mode går ju vägen från gäldstugan direkte dit? Just så ... Blott en enda resurs var denne sedan öfrig, den, att som lärarinna förtjena sitt uppehälle i andra hus. — Lyckligtvis har hon inga barn; de tvenne, hon egde, dogo som helt späda. — Det är nu tre år sedan mannen reste och hon sörjer än, som vore hon hans enka. Hon vill inbilla folk att hon det gör,, inföll Wollrath. Nej, hon sörjer uppriktigt, ty hon sörjer tyst; hon talar aldrig om sin sorg. Hon måste hafva varit en verklig skönhet. I mitt tycke är hon vacker än. Hon är en i allt ovanlig qvinna: har snille, talanger, hjerta, och är här icke ansedd som guvernant, utan som en dotter, en vän, en syster. Och som älskarinna äfven, tror jag, skrattade Wollrath. Nej, tack, svarade Baltzar i samma ton; vännu, Gudi lof, rår jag sjelf om mitt hjerta. Nu är jag blott tjugu år; och tio år till, minst, vill jag vänta, innan jag tillåter någon qvinna, med undantag af min mor och mina systrar, att der intaga herraväldet. (Forts.) — 00