rymme för åtminstone en del af en så mångartad fornsamling utan så stora svärigheter, till att börja med, kunde blifva dels i värt läroverks salar, ja korridorer, dels uti dom-kyrkans stora capell eller i dess stora sakristia: så eller annorlunda tillstäldt, hvilket den fosterländska ifvern för ändamålets vinnande nog lärer bäst finna. Vid ett sådant önskadt och ändtligen beslutadt allmänt hopsamlande af forn-föremål uppstår snart den vigtiga hufvud-frågan, om man kan hoppas att lands-kyrkornas resp. föreståndare skulle lagligen kunna och benäget vilja hit till Wisby inlemna de rörliga forn-saker, som der nu finnas. Men, då det är klart, att den församling, som eger en forntida konst-skatt, väl också bör underhålla och rätt vårda densamma, (hvilket dock rätt ofta blir ganska dyrt och för mången socken nära omöjligt), så förmena vi, att, om församling sjelf väl tager vara på sina forn-saker, så är visserligen just kyrkan det allra riktigaste stället, der de alltid böra förvaras, hvilket naturligtvis var de afsomnade gifvarnes mening med gåfvan, att den neml. skulle vara templet en prydnad Gudi till ära. Men å andra sidan, då ingen vill eller mäktar underhålla det gamla, utan det ligger och förstöres samt försvinner, är det då ej bättre att hellre öfverflytta en sådan forn-sak till ett annat, offentligt rum, der den verkligen blir bevarad för all framtid, helst om man på hvarje sådant konstverk satte namnet på den person, som skänkt det eller den kyrkas, hvarifrån det blifvit inlemnadt? Då tycka vi sannerligen, att ingen skada skett och att intet orätt blifvit gjordt. Och så tänkte väl ock de förståndige män i åtskilliga socknar, som redan till läroverket inlemnat eller beslutat inlemna några gamla vackra, fast förstörda, fornsaker. Har ej kanske allmogen i dessa socknar handlat klokt och hedersamt? Vi tro det; och det så mycket mera som det murkna eller ergiga redskapet eljest blifvit alldeles förstördt och gagnat ingen, samt att det är mycket sämre och alldeles ovärdigt ett kristligt folk, att låta kyrko-saker, en dop-funt, en kristus-bild, ett rökelse-kar, m. m., som varit af våra fäder begagnade till heligt bruk, få bortvräkas till ett oanständigt rum eller användas till alldagliga ändamål. Vi hafva sett rysliga exempel härpå. — Och tänken hvilken ädel och uppfostrande fägnad det kunde blifva för oss sjelfva och hela vårt Lands ungdom, som samlas i Wisby skola, äfvensom för de lärda och vettgiriga resande, som numera så ofta besöka Gotland, att då få se på ett ställe samladt och ordnadt så mycket af vår Päderne-ös historiska skatter! Och för ett sådant mål lärer väl något hvar ej länge dröja att till de offentliga samlingarne inlemna och skänka hvad hvar och en kan hafva af gamla och kuriösa saker, som eljest bara ligga och förstöras. Ätt gåfvorna villigt mottagas, väl ordnas och alltid äro tillgängliga för skolungdomen samt på vissa dagar för allmänheten, är tydligt. Gjorde man så i Sveriges alla hufvud-orter och städer, så hade man snart dyrbara forn-samlingar, som märkligen skulle glädja fosterlandsvännen och upplysa vetenskapen. Men för att ytterligare och äfven med andras ord kunna framhålla det vackra och ganska möjliga bevarandet af Gotlands forn-skatter, tillåta vi oss här anföra några ord ur Handlingar rorande Prestmötet i Wisby 1859, pag. 32, hvilka halandaanamnmadaAa A 2 AÅA fralam AHA2 da At