Gotlands läns nya tidning – 4 januari 1861, sida 2

Alldeles för poetiskt — men jag ger fn hvad det heter, blott du kan gifva mig vexel på. att man ej ber den objudne gästen draga hän ända dit der pepparn växer. Några vexlar har jag ej att gifva dig, smålog Baltzar; men om du håller tillgodo med mitt hedersord, bekräftadt af ett handslag . . — och han lät den lediga handen falla i vännens — så kan jag med godt samvete tillfredsställa dig. Emellertid hade våra resande hunnit portarne af det täcka Balderslund. En betjentgosse öppnade; skrindan svängde in på gården, men i stället för att köra fram till mang gårdsbyggnaden höll Baltzar vid högra flygeln. Här stiga vi af — här är mitt residens, sade han. Medan våra unga herrar befria sig från ytterplaggen, skola vi taga en liten notis, så väl om Balderslund, som om dess invänare. Det vackra stället, hvars hvita, tempelformiga byggnad var omgifven af en vidsträckt trädgård, låg vid stranden af en liten insjö, och hade, synnerligast sommartiden, en inbjudande anblick. Ugaren, Krigsrådet S., en allmänt, så väl för sin redbarhet i affärsväg som för sitt humana, flärdlösa väsende, aktad man, tillhörde det lilla inskränkta antal menniskor, som i det närmaste äro oberoende af andra. Jag erinrar mig en visa, som jag i min barndom hört sjungas Ihar och en ser godt på den, som behölver ingen; och jag är ej dullt säker