ser med henne i hennes psalmbok; de sjunga tillsammans; han tycker om flickans röst och hennes andakt, hennes utseende, hennes väsende. Efter dagar och veckor tillåter han sig skriftligen andraga, om hon skulle vilja öfvergifva fader och moder och följa honom på hans riddaregods och der, som en trogen maka med honom dela ljuft och ledt. Nej, ropade Clara ifrigt, likasom redan någon klappat på dörren, icke öfvergifva; friaren måste snarare yrka derpå, att jag medför mina goda föräldrar, och som en tacksam dotter vårdar och bär dem på mina händer hela lifvet igenom. Gud välsigne dig, sade fadren under djup rörelse, och modren tillade: Nog; du köper papper och skrifver — men, min bästa gubbe, säg mig uppriktigt hvar du bar gjort af riksdalerssedeln, som du ännu i går innehade? Jag önskar du vore så sparsam som jag! Riksdalerssedeln, min skatt? Den gaf jag åt den stackars IIUutler. Skämta nu icke! Säg sanningen rent ut! Som jag säger; han fick sedeln. Han! den menedaren, den bofven, som beröfvat oss hela din morbroders qvarlåtenskap. Han är straftad och har fått sin dom: han är af Gud och menniskor öfvergifven. Iluutler försmäktar dessutom under en obotlig sjukdom, han är eländets rof och jag är en Croösus emot honom. Han är sjuk — jag är frisk. Han plågas af sitt samvete — jag hugnas af mitt. IIans varn