Herrans Bön. (Slut fr. föreg. N:o.) Hastigt uppsteg Clara från sin sybåge, kastande sig om sin faders hals och sade smekande: Pappa lilla! Mig tyckes, att du med ringa möda skulle kunna förvärfva oss ett stycke bröd. Skrif en liten bok, en novell, din egen lefnadshistoria. Skildra ditt kors och lidande allt ifrån ungdomen och berätta verlden, huru god och ädel vår mamma är, huru ofta hon nekar sig sjelf både mat och dryck, för att se dig, mig och bröderna, mätta. Den goda modren emotsade rodnande det tacksamma barnet. lnfallet är godt och kommer, som Jag tror, ofvanifrån; men utmärk icke mig på något sätt. Du må väl i boken kalla mig din goda, trogna Elisabeth, men utan vidare tillägg, ty allt beröm skulle blott förarga andra hustrur och jag skulle ej våga i kyrkan uppslå mina ögon. Nu byggen j luftslott igen, sade fadren, ty ingen bokhandlare skulle ge mig 5 r:dr för en så hvardaglig klagovisa. Annat voro, om jag hade något att föra till torgs om broder liderlig och andra vederstyggligheter, eller om röfvare, spöken, mord, brand och mera sådant. Så lägg dina missöden till grund, fortfor modren, inväf i din berättelse hvarjehanda underbara händelser och laga att vi alla till slut bli lyckliga. Der kommer t. ex. i kyrkan cen ung, rik egendomsherre; han ställer sig bakom Clara,