Gotlands läns nya tidning – 21 december 1860, sida 3

Hans försakelse gick modren till hjertat. Hon tog emot penningarne, kysste hans hand och skyndade till den toma handkammaren, för att ostörd så gråta. Der sick hon råd ofvanifrån, och just som Milding skulle gå ut på kanzliet, möter honom den redliga makan och sade med ömhet: ,Se här min gubbe! det hjelper att bedja. Gå och sälj guldinfattningen till detta lilla porträtt, så äro vi åtminstone hulpna för en vecka och hvad det tillkommande beträffar, så lefver ju vår Fader i himmelen. Mannen stod öfverraskad och betraktade den gyllene, honom hittills obekanta ovalen, ur hvilken ett ädelt, välvilligt karlansigte framblickade, liksom med bifall till Elisabeths förslag, och liksom bilden skulle säga: Gör så broder. Hvar i all verlden har du åtkommit denna klenod, Elisabeth ? Klenod? svarade hon rörd; ,ja, det var min salig Henrik i lifstiden; det är hans bild: Frid öfver hans aska! ,Han alltså, din första salig man. — Han lade porträttet på bordet, sin arm omkring hennes hals, men kunde för rörelse ej öppna sin mun. ,Ätven du är en klenod. Ilenrik förde mig genom ungdomens blomsterfält; du, trogne vän, har med mild och skonsam hand i tjugo år fört den längesedan utblommade genom den långa natt, hvarmed Gud behagat hemsöka oss. och nu skulle jag uppoffra denna helgedom, ditt minnes altartafla?