kommittenter eller deras hemkomna ombud, i staden eller på landet; så att man då ömsesidigt finge visa och erfara den nytta man gjort för och haft af sina riksdags-pengar, hvilka dock af alla våra utgifter visserligen äro de allra minsta om man jemför dem med de dyrbara rättigheter, som åtfölja dem. Då man nu nästan dagligen och i stort följe reser långa vägar för att höra en omtyckt predikant — och väl är det, om det sker med hof och förnuft —, må Landets män väl ock göra sig omaket af en resa för att förnimma något om det jordiska Fäderneslandets största angelägenheter; ty de äro vigtiga, de också, för oss alla så länge vi äro här i stoftet. Dessutom må tredje och fjerde stånden påminna sig, att adeln och biskopparne på egen bekostnad uppehålla sig vid riksdagarna och att det öfriga presterskapet för denna rättighet har ganska dryga utgifter (och hvem vågar väl neka den stora nytta, som dessa begge stånd göra vid de allmänna ärendernas behandling?), men att borgare-ståndet deremot har ganska måttliga kostnader och bondeståndet högst obetydliga, eller blott några riksdaler på hemman, för denna den dyrbaraste af alla samfunds-rättigheter och dem ännu de flesta folken sakna. — Och särskildt för Gotland och dess allmoge isynnerhet, som för sin bygd har så mycket att önska och begära till dess förkofran och utveckling, är det at allra största vigt att på allmänna möten förvärfva sig vanan att uttala sina tankar och mundtligen bevaka sina angelägenheter, att med största omtanka välja sina Riksdagsmän, (som vanligen böra vara unga karlar, oberoende och med godt förstånd) samt att välja dessa om igen, riksdag på riksdag, tills de slutligen säkert skola vinna nödig riksdags-vana; de såsom bönderna i andra landsorter. Ty alldrig har hos Gotlands allmoge varit brist på goda tankar och klart begrepp; hvilket visserligen ej kan saknas bland Kristoffer Polhems landsmän! Derföre, om Svenskarne lefva ett rätt samhälls-lif, d. v. s. med liflig håg, med tal och gerning deltaga i sina kommunalaeller ort-angelägenheter och i ädel medborgerlig allmän-anda uppfostra sig sjeltva och sin ungdom för högre offentliga värf, då kunna de först hoppas att såsom ett fritt och förståndigt folk mäkta begagna sig af sin urgamla riksdags-rätt, och, om de till dess bevakande samvetsgrannt välja blott dugliga ombud, så skola de alldrig behöfva klaga öfver att de