Gotlands läns nya tidning – 14 december 1860, sida 2

Guds fred! åt de sjuka makarna, hvarefter hon närmade sig det qvidande barnet. Hon tog deti sina armar, förde det till sitt bröst, och barnet qvidde ej mera. Sedan hon så sutit en god stund, lade hon barnet tillbaka i vaggan och lutade sig öfver detsamma. Barnet sof och smålog i sömnen. Ge dej nu någon ro, stackars Anna Stina, hviskade hon derefter till den sjuka i sängen; vill Gud, så är jag här igen på morgonqvisten. Derefter gick hon. Furorna suckade ännu djupare, det knarrade ännu hårdare under fötterna och närmare hördes vargarnas tjut. Men torparhustrun vandrade lugnt sin stig med blicken rigtad mot Carlavagnens fyra stjernor, hvilka hon tyckte lyste klarare än förr. Slutligen återsåg hon sin kära stuga, fann allt derinne lika tyst och fridfullt som när hon lemnade den. Mången har gifvit mycket; men hvem har gifvit mera än torparehustrun i skogen? —