Jcannot, rörd och full af blygsel, berättade honom en del af sin historia under oupphörligt snyftande. Kom, lille narr, sade Collin, i värdshuset skall du berätta mig det öfriga. Omfamna min lilla hustru; vi äta i dag middag tillsammans. Alla tre gingo nu till fots förut, och packvagnarne följde efter. Hvem tillhör allt detta bagage? frågade Jeannot. Ar det edert? Ja, svarade Collin, alltsamman tillhör mig och min hustru. Vi komma just nu från provinsen. Jag är föreståndare för en stor smälthytta. Jag har gift mig med en rik köpmansdotter; vi arbeta flitigt och Gud välsignar oss. Vi hafva icke ändrat vårt lefnadssätt. Vi äro lyckliga och vilja gerna hjelpa vår vän Jeannot. Men du måste icke mera vara markis, hör du det? Tro mig: en sann vän är mer värd än all verldens herrlighet. Du skall följa mig till min födelsebygd; der vill jag lära dig mitt handtverk, som ej är svårt. Sedan skall du blifva min medhjelpare, och vi skola lefva rätt glada och nöjda med hvarandra i den vrå af jorden, som vi bebo. Jeannot var utom sig. Han kände ömsom smärta och glädje, ömhet och blygsel, och sade till sig sjelf: Alla mina vänner af den så kallade stora verlden hatva öfvergifvit och förglömt mig, och denne Collin, som jag oförståndige föraktade, kommer nu ensam att hjelpa mig. Hvilken lärdom för framtiden ! Collin märkte, att fadrens öde låg hans vän om hjertat, och sade derföre: För din moder skall straxt blifva