ansåg som sin familjs varmaste vänner. Dessa emottogo honom med tvungen höflighet, lofvade att tjena honom om de kunde; men läto honom likväl gå tomhändt ifrån sig. Någon tid derefter tycktes de ej känna honom. Den arme markisens tillstånd var nu det allra beklagligaste i verlden. Utan förmögenhet och utan skicklighet att förvärfva sig sitt underhåll — hvad skulle han företaga? — Under det han en dag full af förtviflan irrar omkring, ser han en gammal, tungt lastad resvagn köra förbi sig, åtföljd af fyra lika tungt påpackade lastvagnar. I den gamla resvagnen satt en groft klädd man med ett rundt friskt ansigte, ur hvilket vänlighet och förnöjsamhet framlyste. Hans lilla brunetta hustru satt bredvid honom, likaså groft klädd, som han sjelf. Tåget gick långsamt nog, för att lemna den resande mannen tid att med maklighet betrakta den svårmodige markisen. Himmel! utropade han, hvad ser jag? Är det icke Jeannot? Jo, i sanning, det är han, det är han! — Med dessa orden gjorde den lille fetlagde mannen ett språng utur vagnen, och hängde redan om sin gamle väns hals, innan denne ännu hade fått tid att rätt se honom i ansigtet, — Nu igenkände han honom; det var Collin. Angerns och blygselns tårar fuktade hans ansigte; han var ej i ständ aft framföra ett enda ord. Du har varit mig otrogen, sade Collin; men du må vara så stor herre som du vill, så skall jag likväl alltid älska dig.