Gotlands läns nya tidning – 30 november 1860, sida 4

Lisa såg stirrande på sina händer, som hon höll utspärrade framför sig. 5Och nuk, återtog gubben, ,nu vet du, hvilken skatt du eger i dina händer, hvilken trollmagt, Som bor i dina fingrar. Din lycka, din helsa, din trefnad beror nu af dig sjelf. Håll väl efter dina tjenare, låt dem aldrig få latas: ju mer i rörelse, desto kryare och bättre. Allt ditt arbete skall gå som en lek, och kring den fryntliga husmodern skall ymnigt välstånd blomstra upp. Och om din Stefan snart skulle göra mig samma heder, som din ättefader en gång gjorde, så lita på, att Hobergsgubben icke blir otacksam. Rodnande som en ros, slog den unga hustrun ned sina vackra ögon. När hon åter såg upp, var gubben försvunnen. En stund förflöt. Men, du store Gud, utbrast hon med en förut ovanlig raskhet, här sitter jag och drömmer bort tiden. Klockan är nu redan sju, och jag har så brådtom, så brådtom. Stefan, Olle, Kajsa, Brita, Zakris — alla vänta på mig. — och den dagen och alla foljande dagar gick hon till sina sysslor, som till en dans. Alla undrade öfver hennes förvandling. Men icke ens för Stefan omtalade hon, hvad som passerat. Derföre gick också ingen fadderbjudning till Hobergsgubben, när det en tid derefter reddes till barnsöl i den lycklige Stefans hem. Och så godt var det. Gamle Ilobergsgubben satt ändå der nere i berget under Stefans gård, och hörde, huru