eljest, som jag skulle he dig om? fortfor Stefan. — Jo! glöm inte bort väfstolen, Lisen, det går aldrig an, att den står och skräpar under helgen i nystugan: det är bara några alnar qvar. Nu var Lisens tålamod, som icke var af den spänstigaste sorten, alldeles slut. Under förevändning att gå efter ett par sockerbitar till Zakris, skyndade hon ur köket in i nystugan, slog dörren i lås efter sig, så att det sang i tak och väggar, och föll storgråtande ned i soffan. Nej, jag står inte ut med detta trälande, snystade hon; kantänka, att mor hans hann med allt detta, förstod allt detta, var road af allt detta. Inte kunde jag tro, att Stefan ville ha mig till en sån der slafvinna och till en köksbjörn, som skall rusta och rifva med allt. Ack, hvad jag är olycklig! Hvem tröstar och hjelper mig, stackars qvinna? Knappt hade hon utsagt dessa ord, förr än en fremmande gammal man, plötsligen stod framför henne. Ilan var liten och undersätsig. Hår och skägg voro silfverhvita; öfver det skrynklig: anletet, hvars djupa runor vittnade om ärhundradens erfarenhet, lag ett godmodigt allvar, och en förunderlig eld gnistrade ur de små, qvicka ögonen. På hufvudet bar han en bredskyggig, mörkröd hatt, hvars band lyste, som vore det virkadt af guld och diamanter. För öfrigt var han insvept i en vid, silfvergrå mantel. Lisen bäfvade till vid hans anblick. Ilvarifrån hade den besynnerlige gubben konunit?