mod hos den lägre befolkningen, ett förhållande som nu är förändradt. Kulturen med dess handel och näringsflit har omskapat hela tidsriktningen, till en del jemnat de djupa klyftor, som lågo mellan olika samhällsklasser, humaniteten har inträngt i de högre klasserna och upplysning och hyfsning bland de lägre; skicklighet och konstfärdighet finnes bland de arbetande; industrien frambringar sina produkter i massa både billigt och godt, — och på samma gång arbetslönerna blifvit höjda kunna arbetsklasserna få ej blott lifvets förnödenheter, utan äfven lifvets behagligheter till ett så lågt pris att det ej för dem är någon uppoflring att deraf göra sig delaktige. — Den första eden. En engelsk kapiten tillsporde sitt manskap, då han öfvertog kommenderingen på skeppet, om de ville göra honom en tjenst. Alla voro dertill redo. Välan, sade han, så lofven mig, att jag skall hafva rätt att svärja den första ed här ombord. Denna begäran förekom manskapet något besynnerlig; de kunde emellertid helt naturligt icke afslå en så ringa bön af sin kapiten, och alla svarade derföre: ja, herre! Manskapet höll också sitt löfte, och då kapitenen aldrig svor, hördes icke en enda ed ombord på skeppet; men huruvida någon af skeppsfolket derigenom fördes till djupare besinning, derom säger berättelsen ingenting. — Vill ni göra mig en tjenst? frågade unge Georg Brock sin rike vän Simon Hansen — låna mig hundra pund. — Kom på mitt kontor! Georg Brock lät icke länge vänta på sig. — Och hvilken säkerhet kan ni ge mig? frågade Hansen. — Min person. — Godt, lägg er då in i kistan, svarade Hansen och öppnade en stor jernkoffert. — Der, hvarför det? frågade Georg förvånad. — Det är der som jag gömmer alla panter. — TI så fall tackar jag för penningarne!