Har du sett till Anders, Stina? frågade Abraham. Nej inte sen i dag fjorton dagar sedan, då han gaf mig en ny spinnrock, som går så snällt att j inte kan tro. Ah hon skall väl spinna för kronans räkning en gång, mumlade Kajsa — det kräket. Du kan väl be Anders att han kommer hem en gång, sade Abraham. Ah han har inte hem, kära far — nej det har han inte, blef flickans svar — det svider nog i Anders många gånger. Nåh så kör på hästkreaturet du, afbröt Kajsa snäsande, annars tar jag sjelf tömmarne. Um hm — ja — och så smackade Abraham och färden fortsattes oppför backen. Andra dagen var marknad. Skarpe Petter, alltid ute på vinst, sågs icke till; han hade slagit sig på Biribi och hade vunnit. Anders sågs icke heller till, utan gamle Svarfvaren stod der iklädd sin grannaste rock, en grön med jagtknappar, som han för femton år sedan köpt på jägmästarens auktion. Anders ville ej råka sin far — det gjorde honom ondt om gubben — och ändå kunde allraminst han trösta honom. Abraham och Kajsa sålde sin ko och gingo, åtföljda af Greta på marknaden. Ingen kunde undra på att Skarpe-Petter var stygg emot henne; ty hon liknade sin mor på ett hår — och ,det är ej ens fel om två träta.