Gotlands läns nya tidning – 22 november 1860, sida 2

7 Ah låt honom gå sina vägar, afbröt Kajsa, som med misshag märkt att Abraham liksom ångrade att han gjort sin ende son arflös. Allt mera de nalkades, hörde de den glada sången: Den väna dufvan bor qvar i skogen och tänker aldrig att flyga ut; Mot maken är han båd öm och trogen, Och det förblir han till lifvets slut. Ja dufvan bygger, en fattig fogel, Sitt bo i frid, lider ingen nöd, Då vargen svälter och ej har fogel, För si han lefver på andras död. Hm, mumlade Abraham, hm — hm — och han kände ett sting i hjertat; han tänkte på Anders — stackars gubbe! Anders var en fattig fogel — Petter var vargen — han kände igen det der. Så ren och fin som en Vattenllöfver Skall menskobarnet på jorden stå. Skall stå i dyen, men räcka öfver Och hennes krona bli ren ändå. Och när på hösten hon vissnar neder, Och dödens is öfver jorden rår, Hon sig i tysthet och ro bereder Att blomma åter till nästa vår. Hon kunde följa med blinda Hans och sjunga på Mörkamo marknad borta vid Pottmakarns, sade Kajsa försmädligt. Nu kommo de fram ur skogen och hästen kröp, om möjligt än långsammare än förut. Der stod den vackra Stina, drifvande mormors enda ko ut i sjökanten.