Vattenklöfvern, eller så oförtänkt beredes menniskors lycka. (Ur Westerviks Weckoblad.) (Slut fr. föreg. N:o.) Det var en vacker sommarmorgon, marknadsafton för Mörkamo marknad, det vill, om läsaren benäget studerar Almanachan, säga i Juni. Solen glindrade redan klar emellan de glesa träden i Kimmamo; ty Kimmamo är allmänning; och är således gles utmed vägen, som alla andra allmänningar; vädret var vackert, knappt ett löf rördes, då Abraham i Stillstorp, Anders far, med sin kära andra hustru Kajsa, kom, dragen af en gulhvit häst, knekande vägen fram för att fara till marknaden. Herre min Gud, hvad den gubben var snål och med hvarje år hade han blifvit snålare; ty Kajsa tänkte på ändalykten och på att hon skulle ha något, då gubben vandrade all verldens väg. Alltsedan det inbördes testamentet, som ganska riktigt vunnit laga kraft, emedan Hr Klereberg benäger åtagit sig att föra Anders talan, men uteblifvit — alltsedan hade det knappats in för gubben på alla sätt och vis. Nu skulle paret till marknaden för att sälja en liten mager qviga, ty priset på kreatur stod högt i anseende till — jag är ej stadsekonom nog för att säga hvarför en qviga kostar mera ett år