Gotlands läns nya tidning – 8 november 1860, sida 2

skall det gå om jag tar Stina; hon håller väl af mig; hon är väl den bästa flicka jag vet; men hon har ej mer än ett godt hjerta och två tomma händer, hon som jag. Huru skall det gå? Han insåg likväl att om han ej fick henne skulle han aldrig blifva glad här i lifvet; men han funderade på att offra lifvets glädje för att bli — lycklig. Stackars Anders! det misstaget är just alla lycksökares förbannelse, att de måste afsäga sig det käraste de äga för att vinna lycka, vare sig rang, rikedom eller makt. Det tyckes som Gud blott gillade ett fullkomligt hängifvande åt hans ledning — ett fast, innerligt törtroende till Hans vilja och makt. Börjar man att sjelf vilja skapa sin lycka så får man det, liksom man får göra en lilja eller en törnros af tyglappar. då man ej nöjer sig med en som Gud låtit vexa; men den der lyckan blir ända aldrig annat än en konstgjord blomma, som tiden bleker och spindlarne slutligen spinna öfver; då deremot den Som ensamt Gud gifvit hvarje år slår nya knoppar och nya blommor och nya skott, som i sin ordning blomma. Detta är skillnaden mellan hjertats frid och lyckan, detta är det som mellan lyeksökaren och den lycklige befäst ett vidt svalg. Det fans en rik flicka i grannskapet, syster. till Skarpe-Petter och dotter till rike Gästgifvaren i Skarpåsen. Ilon var en stor, stark person, med manliga drag och krafter. Någonting i högsta grad frånstötande låg i hela hennes väsende. någonting karlaktigt, som gjorde att man fruktade