Gotlands läns nya tidning – 25 oktober 1860, sida 2

kallades prinsen och prinsessan, ty stort skulle det vara. Snart blandade sig en gosse i leken — han var son till Abraham i Stillstorp, om någon hört talas om honom. Gossen var några år äldre än Stina, men var just inte treslig af sig. Stina kunde läsa hon, ty det hade mormor lärt henne; men det kunde inte han stora pojken, ty han hade stjufmor och hon brydde sig ej om gossen. På det hela hade Stina, som ej hade hvarken far eller mor, ett verkligt hem — men Anders intet, sastän han hade begge delarne. Emedlertid så sutto de begge der ute på ön, och lilla Stina lät sina små fötter dingla i vattnet. Du har visst inga skor, sade Anders, och ändå har du så små vackra fötter. Jo ser du, dem har Gud skapat efter sitt behag, sade Stina och såg i högsta grad klok ut. Anders betraktade henne förundrad — der oppe i Abrahams stuga hörde han väl talas om trösk och säd och kor och kalfvar och penningar och ägodelar, men icke om Gud; men Stinas mormor talade ofta om Herren, den kärleksfulle, som gifver och tager efter sitt behag; ty hon hade endast honom — och derför visste också Stina att Gud var den rätta hjelparen. Jo ser du, återtog Stina — det är Gud, som lit vatten komma i bäcken och gjorde ön, som vi sitta på och det är Ian, som gör att mormor lefver och att jag är glad; ty jag känner honom — jag känner honom ?mycket bättre än jag kän