Gotlands läns nya tidning – 25 oktober 1860, sida 2

som hela sitt lif igenom förargar sig på alla de dumheter, som han dock sjelf fört med sig. Det var för en hop år sedan — inte precist så längesedan heller, som den der bäcken dagligen besöktes af en liten flicka. Solbränd var hon om ansigte och händer; men si de små mjuka fötterna, de badades i den klara bäcken minga gånger om dagen och voro så fina och ljusröda, så mjuka och så välbildade att lilla Guds Engel, som sitter uppe på orgelverket, inte har maken. Det är underligt här i verlden. De stora behöfva skydd af en mäktig Konung, de andra af mindre miktige — och si barnet af en mor; men Stina hade ingen mor hon och ingen far heller — och hennes beskydd, hennes enda stöd här i verlden var gamla Olofssan — (mannen hade varit ,Statare under Styrebro och blef intet tet han, fastän Kapten gaf krona åt kyrkan och blef en vilgerningsman i testamentet); — gamla ,Olofssan var mycket fattig och hade fattigdel på socknen — och ändå utgjorde hon det enda stödet för lilla Stina, som ingen hade; för, så är det — den ena behöfver den andre ofyanifrån och ända ner. Emedlertid fanns det intet gladare barn än lilla Stina, ingen lekte med mera lust än hon, ingen kunde som hon hoppa på stenarne i bäcken för att komma till en stor sten, som hon kallade ön, derföre att den var kringsluten, och på den ön byggde hon små hus af en gammal takpanna och klappersten och i det huset bodde ett par dockor, som mormor ,trulsat ihop och som