Gotlands läns nya tidning – 18 oktober 1860, sida 3

rättare Gud ville, att vi skulle träffas under motsatta förhällanden. Nu herr baron, förstår ni mig säkert? För en tid tillbaka klappade det häftigt på min dörr en natt; det var ca förtviflad fader, som bad mig om hjelp åt sin döende son; han kastade guld för min fot och bad mig begära, hvad jag ville. Rösten tycktes mig bekant, och, då jag kom i rum, der ljus fanns, återsåg jag i honom densamma, hvars käpp en gång var höjd öfver mitt hufvud, men nu böjde han knä för mig och jag var den mäktige. Jag gjorde allt, hvad pligten bjöd mig. Gud var god, och med hans bistånd blef sonen återskänkt åt lifvet. Nu, herr baron, kommer ni och bjuder mig penningar, men behåll ert guld! Jag bad er en gång och fick ej; nu har jag förtjenat det och vill ej ha. Det är min hämnd! Tro ej, att jag vill förödmjuka er, nej! jag vill blott med enkla sanningen visa er, att Gud kan ödmjuka den stolle. Äfven ni, herr baron, måste nu stå i en skuld, som ej kan betalas, enär jag ej vill emottaga hetalning! Hvad säger ni om hiämnden? frågade doktorn slutligen, under det ett mildt leende spelade omkring hans läppar. Baron M., som, efter långsamt sökande i minnets gömma, slutligen hade erinrat sig den längesen timade händelsen och ej tviflade på doktorns ord, sänkte sin blick och stoppade åter in det kära myntet. Han räckte sin hand åt doktor K. och sade: , förlåt — förlåt, herr doktor! — jag håller med om: ,Det går så underligt till i nerlden! EN