evig skall min tacksamhet blifva, liksom min skuld, till min sons räddare. Doktor K. sköt sakta tillbaka de framräckta kontanterna, och, i det han kastade cen talande blick på baronen, sade han: innan vi skiljas, beder jag att få berätta en liten händelse ur mitt lif; — var god, tag plats här och lemna mig uppmärksamhet. Jag blir så kort som möjligt. För många år tillbaka bodde i Stockholm en fattig qvinna, som sett lyckligare dagar, men utan eget förvällande råkat i nöd. Hon bar den utan knot, bodde långt bort på Söder och törsökte genom ärligt arbete förtjena sitt eget och sin späde sons uppehälle; men det behagade Gud att pröfva henne mera hårdt. En svår nervfeber kastade henne på sjuksängen. Gossen var då tio år, och under yrsel förebrådde modren honom, atthan ej gaf henne en läskande dryck eller soppa. — Ingen skilling fanns i huset, och sjelf hade gossen på tvenne dagar ej smakat en bit. — Då beslöt han att göra, hvad modren eljest förbjudit honom — tigga. Han smög sig ut och ilade, jagad af ångest och hunger, framåt. Ihågkommande hur mängen gång han på Karl XIII:s torg sett grannt folk promenera, styrde han sin kosa dit; den förste han der mötte var en läng, ordensprydd herre. G ssen räckte fram sin slitna mössa: klagade sin nöd och bad om en slant; men herrn låddes ej höra, utan mumlade någonting om förbannadt tiggarpack och gick. Gossen följde och förnyade sin bön, men då hbjde herrn sin käpp