Gotlands läns nya tidning – 27 september 1860, sida 4

sabel rörer sig vid hans sida och sjelfva hans gevär tyckes ropa: ,fyr. Emellan honom och hans mördade broder träder dock en annan gestalt: den döda fruns barn, som med hopknäppta händer knäböjer för honom. — O, jag är hämnad nog! ingen råhet! ropar zuaven uppspringande. Och med milda händer tager han den ljusa engeln, hvars fader dödat Charles Karbin, och trycker honom till sitt bröst, kittlande de röda kinderna med sitt sträfva skägg; och rik nog genom sitt byte, trampar han likgiltigt på silfverkärlen, de dyrbara vapnen, bilderna och juvelschatullet. Det återstår honom a ett år, rikt på lidande och ära, af denna eröfrade stad, af dessa sorgoch glädjedagar ingenting annat än hans fattigdom, hans gevär och detta barn. Hans fattigdom, hufvudet fullt af sorg, — hans gevär, till förvärfvande af nya segrar åt honom, — hans broders mördares harn: dessa ersätta honom allt. På aftonen samma dag återvände zuaven, med den lilla ryssen på armen, till sitt tält och tillagar, så godt han kan, en aftonmåltid åt honom. Furirerna och marketenterskorna strida om glädjen att så sörja för den lilla örnen och bereda honom en bädd, så mjuk som hans moders. (Forts.) — ——