från Romeos och Julias kista eller från Walborgs graf, änskönt de rosorna alltid skola dofta genom sagor och sänger; det är ej de rosor, som framskjuta från Winkelrieds blodiga lansar, från blodet, som herrligt utrinner ur hjeltens bröst i döden för fosterlandet, ehuru ingen död är mer ljuf, ingen ros mera röd, än det blod, som der flyter. Ej heller är det denna underblomma, för hvars skötsel mannen i år och dagar, i långa sömnlösa nätter, i den ensliga kammaren bortgifver sitt friska lif, vetenskapens magiska ros! Jag vet, hvarest den blomstrar! sade en lycklig moder, som med sitt späda barn kom till drottningens sjuksäng. Jag vet, hvarest verldens skönaste ros sinnes; den ros, som är uttrycket af den högsta och renaste kärlek. Den blomstrar på mitt barns rosende kinder, när det, stärkt af sönnen, slår ögonen upp och ler emot mig med hela sin kärlek ! Skön är den rosen, men en skönare finnes ! sade den vise. Ja vida skönare! sade en af qvinnorna. Jag har sett den, en mera upphöjd, helig ros blomstrar väl icke, men den var blek, som theblommans blad; på drottningens kinder såg jag den; hon hade aflagt sin kungliga krona och gick sjelf i den länga sorgsna natten med sitt sjuka barn, gret öfver det, kysste och bad till Gud en bön för det, som en moder ber i ångstens timma! Ilelig och underbar i sin makt är sorgens hvita ros, men ända är det icke den! Nej verldens skönaste ros såg jag framför Herrans altare; sade den fromme, gamle Biskopen. Jag såg den lysa, som om en engel hade visat sig. De unga flickorna gingo till vattvardsbordet, förnyade sitt döpelseförbund, och der blossade rosor och bleknade rosor på de friska kinderna; en ung flicka stod der; hon såg med hela själens fulla renhet och kärlek upp mot sin Gud; det var uttrycket af den högsta och renaste kärlek. Välsignad vare den! sade den vise, dock ingen af eder har ännu nämnt verldens skönaste ros. Då inträdde i rummet ett barn, Drottningens lille son: tårarne stodo i hans ögon och runno utför hans kinder; han bar en stor, uppslagen bok, hvars band var af sammet och med stora siltverspännen. Moder! sade den lille, ack hör dock hvad jag har läst! Och barnet satte sig vid sängen och läste ur boken om honom, som utgaf sig sjelf i korsets död för att frälsa alla menniskor, till och med de ofödda slägten. Större kärlek gifs icke. Och det gick ett rosenskimmer öfver Drottningens kinder, hennes ögon blefvo så stora, så klara, ty hon såg, huru från bokens blad lyfte sig verldens skönaste ros, bilden af den, som framsprang ur Christi blod på korsets träd. Jag ser den! sade hon. Aldrig dör den, som ser den rosen, den skönaste på jorden. (S. P.) — Fråga och svar. En lättsinnig lärgosse, som