verldens skönaste ros. Det var en gång en mäktig drottning i hvars trädgård funnos de skönaste blomster för hvarje årstid och från alla verldens länder, men isynnerhet var det rosorna, som hon älskade, och derföre hade hon af dessa de mest olika arter, ända från den vilda häcken med de äppledoftande, gröna bladen, till Provenees skönaste ros, och de växte under slottets murar, slingrande sig kring pelarne och fönsterkarmarne, in i gångarne och uppåt taket i alla salarne; och rosorna vexlade i doft, form och färg. Men sorg och bedröfvelse bodde derinne; drottningen låg på sin sotsäng och läkarne förkunnade, att hon måste dö. Det finnes likväl en frälsning för henne! sade den visaste ibland dem. ,Skafta henne verldens skönaste ros, den som är uttrycket af den högsta och renaste kärlek; kommer den för hennes ögon, förrän de brista, så dör hon icke. Och unga och gamla kommo från alla håll med rosor, de skönaste som blomstrade i hvarje trädgård, men de rosorna voro det icke; från kärlekens örtagård måste blomman hemtas; men hvilken ros var der uttrycket af den högsta, den renaste kärleken? och skalderna sjöngo om verldens skönaste ros, hvar och en nämnde sin. Och det gick bud landet omkring till hvarje hjerta, som klappade af kärlek; det gick bud till alla stånd och hvar alder. Ingen har ännu nämnt blomman, sade den vise. Ången har pekat på det ställe, hvarest den uppsprang i sin herrlighet. Icke är det rosorna