Gotlands läns nya tidning – 20 september 1860, sida 2

Det barnlösa paret hade stått några minuter och betraktat den sofvande, då en betjent närmade sig med raska steg. Vagnen är färdig, hans nåd, förkunnade denne, och äfven hästarne försatta. Men vi skulle ju dröja, erinrade frun tankfullt och med en blick på ynglingen. Det blir ända två väntningstimmar, innan vi komma till gästgifvaregarden, fortfor betjenten. Så är det, bestyrkte husbonden, ,och vi få ej dröja ett enda ögonblick, om vi skola hinna fram innan natten. ... Gossen sofver ännu lika lugnt. ... Hade himlen gynnat vår önskan, vore han säkert vaken redan. Dervid bjöd han sin fru armen och de aflägsnade sig, men under bortgåendet vände hon mer än en gång sitt hufvud tillbaka. — En djup suck banade sig väg mellan den sofvandes läppar, liksom såge han i drömmen ett ljufligt hopp dö i samma stund det föddes. Ufter någon stund kom en somtonårig vacker flicka framdansande till källan med en kristallkaraff, som hon fyllde med vatten. Ah, hvad är det! yttrade hon när hon varse, blef den hvilande; ,stackars gosse! han har af trötthet dignat ner vid källan och nu sofver han så stilla, fast de stygga myrorna kräla omkring honom. ... En håller på att krypa upp på hans ansigte.... Bort med dig, du elaka! hvad har du på denna vackra panna att göra! ... Ack, hvad han är söt! Tänk om han öppnade ögonlocken ... han har säkert blå ögon och jag tycker så myc