De begge hemmen. (Ur en Prestmans anteckningar i Illustr. Tidn.) Under en tid af stor förlägenhet och oro inom affärsverlden, mötte en afton tvenne köpmän hvarandra. De samtalade om penningbristen, om bristen på kredit och förtroende, med mera dylikt. Begge vore redlige män och hade ingenting att förebrå sig. Men vid stora sinanciella kriser går det till som vid stora eldsvådor: de goda husen o få dela de dåligas öde. Sedan de begge köpmännen meddelat hvarandra sina hopplösa utsigter för framtiden, skiljdes de åt och gingo hem enhvar till sitt. När den ena af dem inträdde i sin våning, möttes han af sin hustru med de orden: Det var fasligt hvad du ser butter ut i afton! hur är det nu fatt igen ? Mannen kastade sig på en stol, utan att svara. Axcel har just burit sig hyggligt åt i dag, berättade hustrun, han har fått stut i skolan och det ena klagomålet kommer efter det andra... men du säger ingenting du, allt hvad han gör är bra, tycker du. Mannen suckade och riktade sina blickar mot taket. Den femtonåriga dottern inkom nu i rummet med en förteckning på nya böcker, kartor och musikalier, som hon följande dag ovilkorligen skulle ha med sig i pensionen.