Spridda drag ur Garibaldis lefnad. (Ur Losttidningen.) VI. Garibaldis afskedsord till sina tnogne. — Garibaldis inträde i tjenst hos Deyen i Tunis. — Faroritsultaniunan Lejla. Hans älskade Margaretas död gjorde ett djupt intryck på Garibaldi, hvilket var ganska naturligt, ty vid hennes sida hade han alltid hemtat tröst och vederqvickelse under sin mödosamma bana. Han hade visserligen sina följeslagares vänskap, men förhållandet emellan dem och Garibaldi var snarare underordnades tillgifvenhet för en förman — och hvad är dessutom den mest förtroliga vänskap i jemförelse med en trogen makas alltuppoffrande kärlek? Också blef han straxt efter Margaretas död sorgsen, drömmande och nedslagen. IIan kastade sig med kallt dödsförakt i alla slags faror, men lyckan gynnade honom i otrolig grad, så att han alltid slapp oskadad ur äfven de allra djerfvaste och farligaste äfventyr. Slutligen fann han dock, att befrielsens stund ännu icke för hans fädernesland var kommen. Han beslöt derföre att följa det råd, som hans onkel och törmyndare innan sin död gifvit honom, nemligen att lemna den hittillsvarande skådeplatsen för sina bedrifter. En morgon församlade han sina följeslagare och talade sålunda till dem: Mina kära vänner, vi hade-gjort det till vår svåra och farliga uppgift att verka för vårt älskade fäderneslands befrielse från ett främmande öfverherrskaps hatade ok. Till fullbordande af detta heliga ändamål gjorde vi allt hvad männer med hjerta i bröstet och med begrepp om företagsamhet förmådde. Vi hafva burit aktning för andras egendom och personer, beskyddat de svage och behandlat fallna fiender med ädelmod. Vi voro värda en bättre lott. Tålamod emellertid; cen lyckligare framtid skall en gång randas för Italien. Den dag då detta sker, skolen J, mina vänner, finna mig beredd att återigen föra befälet öfver eder eller att ställa mig under en värdigares befäl. Vi hafva med hvarandra genomlefvat månader af faror, äfventyr och mödor, men vi hafva aldrig behöft att förebrå hvarandra någon enda förbrytelse. Om det är Guds vilja, så träffas vi en gång åter, och jag hoppas med tillförsigt att vi då allesammans äro desamme som nu. Han begaf sig på väg till Frankrike och efter tusen öfverståndna faror och mödor uppnådde han ändtligen lyckligt Marseille. I Frankrike kunde han af den regering som då herrskade derstädes icke gerna vänta att blifva använd, och som han icke tyckte om sysslolöshet, inskeppade han sig, utan att hafva fattat någon bestämd lefnadsplan, på en egyptisk korvett som låg segelfärdig i hamnen. Innan afresan hade han till en bekant, aktningsvärd familj, som bebodde ett gods i trakten at Marseille, anförtrott sin späde son, hans älskade Margaretas barn. Hans enda önskan var att snart åter komma i verksamhet; derföre frågade han också icke vidare efter korvettens bestämmelseort. Väl hade han till hälften varit betänkt på att tillbjuda vice konungen af Egypten sin tjenst, men då efter en Rn 5sS TTT SS:SHMTsH BSD