Gotlands läns nya tidning – 16 augusti 1860, sida 3

Fader och dotter. — Partijäangarens hustru. — Den bortrissnade blomman. — Margaretas klippa. (Forts, fr. föreg. N:o). Alltsedan slottet Ramsbergs ödeläggelse, blef Garibaldi, som i berg och skog förde ett rastlöst och ursinnigt krig mot Österrikarne, hetsad som ett vildt djur. Men då en afdelning kroater med lifvet fått betala deras djerfhet att våga sig för nära honom, blef ånyo ett pris satt på hans hukud. Emellertid hade kroaternas öde till följd, att man nägon tid bortåt lemnade honom i ro, ty det tycktes som om ingen just kände någon personlig kallelse att söka bemäktiga sig honom, för att förtjena den utfästade belöningen. Han stod nu i spetsen för ett stort antalitalienska patrioter, hvilka voro regelmessigt organiserade och med temmelig ridderlighet förde gucrillakriget. På de rika, sy nnerligen dem, hvilka höllo med Österrikarne, lade de kontribution, hvaremot de beskyddade bönder och förpaktare emot hvarje slags fyr: anni och prejeri. Garibaldi blef derföre också i alla bondstugor och förpaktaregårdar, hvilkas innevånare utgjorde förträffliga bundsförvandter åt honom, emottagen med sann gistfrihet och derigenom ofta skyddad för öfverrumpling. Sålunda irrade han, försöljande och förföljd, omkring i bergen, beständigt ombytande vistelseort och tillflyktsställen; men han visade sig djerft och oförskräckt öfverallt, dit, enligt hans mening, uppfyllandet af någon, hvilken som helst, pligt kallade honom. Han var otroligt oförvägen och ådagalade en beundransvärd vighet, kände alla vägar och stigar bland bergen och öfverföll ofta helt oförmodadt de truppafdelningar, som blifvit utsända emot honom. Derföre vågade de också icke förfölja honom långt in i landet. Hans utomordentliga kroppsstyrka, hans till det underbara gränsande skicklighet i alla kroppsliga öfningar samt den list och förslagenhet, hvarmed han förstod att missleda sina fiender och att undgå dem, gjorde honom till ett föremål för vidskepelsen och för tusen otroliga äfventyr. Somliga voro fullt och fast öfvertygade om, att han var osärbar; andra tillskrefvo honom förmågan, att på samma gång befinna sig på flera olika ställen. IIans blotta namn ingaf de österrikiska soldaterna en väldig skräck, men deremot italienarne en obegränsad beundran. Isymerhet betraktade landtfolket honom såsom ett hemlighetsfullt och öfvernaturligt väsende, hvilket, stundom godt, men också stundom el: kt, dock alltid var obegripligt och oupphinneligt. Medan han sålunda genom sina bragder och sin glödande sosterlands skärlek vidtomkring förvärfvade sig ett rykte, som i viss mån tjente honom till skyddsvärn, gjorde hans Margareta, hvilken öfvervinnande all qvinlig fruktan och svaghet, med uppoffrande kärlek ledsagade honom på hans flesta tåg, honom till en lycklig fader, liksom han redan var den lyckligaste make. Ty, trotts alla yttre stormar i lifvet och trotts hans ofta blodiga företag och äfventyr, hade hans kärlek till hans unga, hänförande maka dag från dag tilltagit. Under de kringvandrande lefnadssätt som han förde, beständigt hotad af tusende slags faror, hade han blott ett bekymmer: de umbäranden och mödor, för hvilka han, oaktadt sina kärleksfulla omsorger, måste se M: irgareta utsatt, sedan han, gilvit efter för hennes enträgna böner, att få dela hans äfventyrliga lif. Under de få stunder af lugn och stillhet, som unnades dem, omgaf han henne med den ömmaste och kärleksfullaste uppmärksamhet och om, till följd af hans mödosamma och oroliga lif, hans ungdom i förtid försvunnit, så återförde Magareta honom till känsla af densamma och kärleken till henne gjorde honom fill och med till skald. Till hennes ära författade han flera sånger, af hvilka några bibehållit sig i bergsboernas minne. Om de också icke förråda någon hög, poctisk talent, så vittna dock flera af dem om en så djup känsla och en sådan verklig smak, som man hos en partigängare, liksom Garibaldi, sannerligen icke skulle