Gotlands läns nya tidning – 16 augusti 1860, sida 2

Här är en herre, som det tyckes en officer, som vill tala med eder; hvad kan en så förnäm man vilja er, fattiga flicka ? I samma ögonblick rullade ett guldmynt i fruns hand, och hon drog sig tillbaka. Himlen vare tack! ändtligen återfinner jag dig! utropade en välkänd röst. Priszilla var en alltför naturlig och enkel flicka för att icke lemma sina känslor fritt lopp, och flög med högt jubel den fordne vännen om halsen. Du har då icke glömt mig, nej! nej! utropade hon, och jag har dock en gang kränkt dig så djupt. Hura skulle jag kunna glömma die, hulda ungdomsvän? Men redan en veckas tid har jag varit i Grenoble och du har icke kommit till migs, sade Generalen i förehrående ton. Kunde jag väl det i mina omständigheter? Iluru skulle den arma börshandlerskan vaga besöka en General? Din ungdoms djerfva förhoppningar hafva förverkligats: jag är glad deröfver och dock beklagar jag det. Klyftan emellan oss är oöfverstiglig. Den lilla siskan vågar icke följa örnen i dess flygt; den förra måste bygga sitt ho i småskogen, den sednare i sin djerfva flygt kretsa allt högre och högre men — ensan. ;Om det också icke är mig förunnadt, efter vårt samtal på Istres strand, att kalla dig min, så tillat mig åtminstone att förbättra den svåra ställning i hvilken olyckan försatt dig.