Den puckelryggige från Grenoble. (Forts. och slut fr. föreg. N:o.) Hon kunde icke tala, icke taga ett steg emot honom, till den grad bade denna plötsliga visshet förlamat hennes krafter. Hon var nära att falla i vanmakt och nedsjönk på en bänk i koret. Sacristianen understödde henne till dess hon ändtligen åter kom sig för. Med känslor, som icke låta beskrifva sig, skyndade hon hort, för att få vara allena med sin outsligliga glädje i sin ensliga kammare. General Åndrö hade nyss återkommit till sin fädernestad; han var nästan återställd från sina sär och hans landsmän beredde hjelten från Jena och Wagram ett lysande mottagande. Man gaf till hans ära en stor dinår och då han första gingen visade sig på theatern, uppsteg parterren och galleriet och helsade honom med högljudd hi änryckning. Hade han under detta jubel elömt sin ungdoms trogna väninna? Priszilla trodde så. Hon satt som vanligt vid sitt arbete: aldrig hade det torstiga rummet synts så dystert oc h ödsligt som i dag, till och med blommorna i fönstret syntes bedröfrade hänga sina hufvuden. Tar på tar soll i den stackars slickans knä. Plötsligt hördes steg i korridoren och en gammal fru inträdde.