kan; men utanför ledde en betjent i rikt livr en häst fram och tillbaka, hvaraf den fattiga flickan slöt att dess herre ännu var qvar derinne. Dritven af nyfikenhet inträdde Priszilla och hennes uppmärksamhet fästades genast på en gestalt i närheten af predikstolen. Fremlingen, som var i uniform, med gyldene epauletter och ordnar på bröstet, stod orörlig framför Bayards graf, med ögonen fästade på hjeltens bild. Han hade en undersättsig kroppsbyggnad och trots hans vanskaplighet egde han något högt och befallande i sin person, hans hår var svart och hans bronsfärgade ansigte hade det ädlaste uttryck. En ängslig bäfvan genomfor den arma flickan, som, stödd mot en pelare, oafvändt betraktade fremlingen. Nej, jag drömmer, det kan icke vara han! hviskade hon, men denna likhet. IIvem är den der mannen, frågade hon slutligen kyrkovaktaren. Säg mig det, jag ber eder. Hvad angår det er? Stör icke Generalen. Det vore bättre ni ginge. En General, utropade Priszilla. Ja visst, svarade kyrkovaktaren, förvånad öfver flickans synbarliga intresse för fremlingen; han hjelpte Kejsaren att vinna den sista slagtningen vid Wagram. Han hitkom först i går. Grenoble är hans födelseort och Andre hans namn.? Priszilla, som ända hittills tviflat, var nu öfvertygad att hon icke bedragit sig. (Forts.) — 0 —