ett aflägset litet kapell. Det var en dyster och mörk qväll och jag kände mig ganska beklämd till sinnes; men jag hade ju honom vid min sida och jag ville ej utbyta mina bekymmer mot himlens alla fröjder, om icke han kunde dela dem med mig! Jag var alldeles förvirrad och nästan sanslös bar han mig från den lilla kyrkan, der jag blifvit med honom oupplösligen förenad och inför altaret lofvat att följa honom i lif och död! O, jemmer och elände! utropade grefven. Så gifves det alltså icke mera någon förhoppning för mig? Förlorad! Förlorad! Oäåterkalleligen och för alltid förlorad! Dagen derpå syntes utanför slottsporten en ryttare, som höll en ridhäst vid tygeln, och Margareta ville taga afsked af sin fader för att följa mannen. Nu vaknade åter grefvens smärta med förnyad häftighet och alldeles utom sig kastade han sig på knä vid sin dotters fötter. Blif qvar hos mig, Margareta, min älskade dotter! utropade han i vild smärta. — , Mitt dyra barn, som jag fordom så högt älskade och som jemväl höll din fader så kär, vill du verkligen öfvergifva mig? — Ack, hvad skall jag göra, hvad skall jag säga, hvilka böner skall jag använda för att qvarhålla dig hos mig? Har du då icke mer något hjerta för din fader, ingen kärlek, intet medlidande — kortligen icke någon den ringaste känsla? Han höll upp och betraktade henne, liksom ville han ur hennes ansigtsuttryck hemta några förhoppningar. Men hon stod framför honom med nedslagna ögon utan att yttra ett ord, ehuru hennes bröst häfde sig af en häftig, inre rörelse. ,Ser du då icke, tog han efter en stunds uppehåll åter till ordet, ,,att det skulle blifva min död? Känner du då icke att du hjelper honom att döda mig? Ännu stod Margareta alltjemt stum och orörlig framför honom. Men då han, bragt till sin högsta förtviflan och alldeles utom sig, en lång stund utfarit i de rysligaste förbannelser emot hennes make och jemväl dessemellan utlofvat att byta dessa förbannelser i välsignelser, såvida hon ville återvända till sin fader, utropade hon slutligen, blek som en marmorbild: ,0, min dyre, älskade fader, hvarföre kan jag icke slita hjertat ur bröstet på mig, så att det kunde blifva mig möjligt att qvarblifva hos dig! Hvarföre måste jag synas så otacksam emot all din kärlek! — Men han eger mitt hela hjerta, i hans händer ligger mitt öde och det måste gå i fullbordan. Derföre, farväl, min dyre fader, ty nu måste jag lemna dig; men jag kommer åter till dig och det ganska snart! Mannen, som höll hästen vid tygeln, böjde, då Margareta framträdde till honom, ett knä till marken och tillbjöd den unga frun sin hand såsom stigbygel, en hyllning den blott de förnämsta damer under riddaretiderna plägade få emottaga. På lika sätt återvände Margareta tid efter annan till fadershemmet, men lemnade det alltid åter på nu beskrifna sätt, beledsagad af den man, som visade henne en ärebetygelse, sådan, som blott en drottnings stallmästare visar sin herrskarinna. (Karta Y