Blott med svårmodighet kunde man på detta bleka ehuru ännu sköna ansigte igenkänna den arma Priszilla Mignon. Familjolyckor hade bragt henne i sådant armod. Hon var ogift och förvärfvade sitt uppehälle genom att sticka börsar, dem hon sedan på gatorna försälde åt förbigående. Hvilken lång lista på de sallne, sade hon i det hon genomögnade tidningen, bara officerare, kanske omnämna de ej manskapet. Men se! hvad är det för ett namn? Ofverste Andre, af Kejsaren på slagfältet utnämnd till General, svårt sårad. ..... Huru dåraktig jag är, huru kunde Jag väl blott ett ögonblick tro att den stackars Gustaf, min älskade broder, kunde vara denne Öfverste eller General. Bladet föll den arma börsstickerskan ur händerna och hennes blick ljusnade under det hon fortfor: Mitt hjerta klappar högt, tänk om det dock vore han? min vän ännu vid lif och en ryktbar officer. Nej, jag vågar icke tänka derpå. Börsarne äro fördiga, jag måste ut i staden för att söka sälja dem ; och med den lätthet, som karakteriserar hennes nation, aftorkade hon de frambrytande tårarne, hopsamlade sina börsar, prodnkten af så många mödosamma stunder, och lemnade huset. . 2 Innan hon visste det, hade hon på sin vandring kommit utanför den kyrka, hvarest Andrå en gång som gosse med hänryckning visat henne den stora forntida hjeltens graf. Messan var slutad och de få andäktiga hade redan lemnat kyr