Vill du då aldrig förlåta mig, min dyre fader? Känner du då i ditt hjerta icke mer någon kärlek till din stackars lilla Margareta, som du fordom älskade så högt, som du så mången gång gungade på dina knän tills hon insomnade och hvars lockar du så gerna kysste då de fladdrade för aftonvinden, när vi tillsammans återvände från någon utfart på den lilla insjön? Dessa rörande erinringar om förgångna lyckligare dagar förfelade icke att göra ett djupt intryck på fadrens hjerta. Väl kämpade han ännu ett ögonblick med sin vrede, men faderskärleken segrade dock i hans inre. Stackars flicka! sade grefven, i det han åter vände sig till sin dotter, tog hennes hufvud emellan sina händer och kysste henne med den innerligaste ömhet på pannan. — ,Gud välsigne dig, mitt älskade barn! — Ack, hvarför är du icke ännu i den ålder, då jag gungade dig på mina knän eller då du sprang omkring i trädgården och jagade de blad, som höstvinden skakat ned från träden? — Ack, huru utmålade jag icke då för mig i inbillningen den lycka, som jag en gång väntade mig af min dotter, för att glädja och värma mina gamla dagar! — De äro förbi, dessa lyckliga d: agar, liksom mot lifvets slut alla förhoppningar i denna verlden försvinna! Vill du också lofva mig, min fader, bad Margareta i rörande ton, i det hon fattade sin faders händer och tryckte dem ömt, ,,vill du också lofva mig att uppgifva alla vidare förföljelser emot honom? — Följden deraf skulle endast blifva förderflig för oss alla; ty — tillade hon med låg röst i det en mörk rodnad öfvergjöt hennes kinder och hon helt blyg fällde ned sin slöja ,ty jag är icke hans älskarinna och har aldrig varit det. Jag är ack, äfven detta måste du förlåta mig, min far — jag är hans lagliga hustru. Hans hustru! Du! utropade grefven och tumlade baklänges, liksom träffad af ett våldsamt slag. ,Hans hustru! — Hustru till en bandit, en mordbrännare! — Det är icke, det kan icke vara så. ,Och ändå är hvartenda ord sannt som jag säger dig! invände Margareta och lade bedyrande handen på sitt hjerta. Hvar fanns det väl någon prest, som ville besegla detia h—s förbund ? fortfor grefven häftigt uppretad. ,Du, hans hustru! — Inbillar du dig, att jag skulle kunna sätta tro till hvad du der säger? Det är ju alldeles omöjligt! Det är ingenting annat än en förskräcklig dröm som vi båda hafva!,Ja, min far, sade Margareta och ett sorgset leende spred sig kring hennes läppar, ,det är en dröm, men en dröm, ur hvilken det icke gifves något uppvaknande. En dröm, som oaflåtligt kommer att hvila på våra hufvuden, så i vaket som sofvande tillstånd. — En prest har verkligen beseglat vårt förbund och vi hafva inför honom lofvat hvarandra kärlek och trohet i lif och död! När? Hvar skedde det? Hvem var den pligtförgätne prest, som så kunde missbruka sitt heliga embete? frågade grefven, som ännu alltjemt icke ville tro hvad hans dotter sade honom. Utan att svara på denna fråga forttor Margareta: Fyra resliga bergsboer med ett blottadt svärd i den ena handen och en brinnande fackla i den andra, voro våra vittnen. Vigseln försiggick i