Gotlands läns nya tidning – 2 augusti 1860, sida 4

kan jag ladda och affyra en kanon. Bevilja mig denna ynnest och så länge jag andas, eger ni besalla öfver min tjenst och min tacksamhet. Gustaf Andrö. Då Berthier slutat och flyktigt betraktat den vanskapliga brefskrifvaren, utbröt han i skratt; men Napoleon förblef allvarsam, han dömde icke efter det yttre, utan efter själens egenskaper. Ilemliga krafter, outvecklade talanger kunde ju slumra hos den puckelryggige och trots sin vanskaplighet kunde han ju blifva en bättre soldat än mången bland det muntra välbildade manskap, som följde Frankrikes trefärgade fana. Medborgare Andre, huru skola vi veta att det ni säger är sanning. IIvilka bevis hafva vi att ni förstår något af krigsväsendet eller ens vet att föra ett svärd; dock den sista förmågan kunna vi genast sätta på prof. Monsieur Janin4, sade han vändande sig till en adjutant, för hit värjor och mät eder skicklighet med denne lille borgares. Generalerna logo, ty de kände Napoleons lust för skämt; men den fruktansvärde Janin, som hade hög tanke om sin skicklighet på värja, var på det högsta förtörnad, att hafva blifvit vald till motståndare mot detta eländiga fragment af en menniska. Han beslöt derföre att straffa den lille storskrytaren med hugg, af hvilka han åtminstone en månad skulle bära märke. (Forts.)