Gotlands läns nya tidning – 2 augusti 1860, sida 3

Stundom hörde man det hemska tjutet a hafsvinden som spelade i trädens toppar. Plötsligt greps grefven af en darrning oel sprang häftigt upp ifrån sin stol. Margareta, hör du ingenting? frågade har sin dotter. Den unga flickan spratt till liksom om hor oförmodadt blifvit väckt ur en slummer. Nej, jag hör ingenting, fader!4 sade hon der på, sedan hon ett ögonblick lyssnat med spänd uppmärksamhet; ,jag hör intet annat än regne och stormen. Min Gud! min Gud! sade grefven och stöd de sitt brännande hufvud mot kaminens kall: marmorlist. Det uppstod en djup tystnad; men plötslig började äfven Margareta att darra. Med en åt börd af förskräckelse strök hon lockarne åt si dorna och utropade: Denna gång, fader, är det han! — Ja, de är bestämdt han! — Jag hör honom! Hvad säger du, olycksaliga barn? utropade grefven och stirrade förvirrad omkring sig. I samma ögonblick ljöd från flera håll de fasansfulla ropet: ,elden är lös! och derpå följde nästan ögonblickligen ett högljudt tumult, föran ledt af slottets innevånare, hvilka förvirrade sprun go fram och tillbaka i slottets gångar och trappor På en gång rycktes dörren till salongen häf tigt upp och öfver tröskeln trädde en man, hvar: hufvud var betäckt af bergsboernas bredskyggigfilthatt och om hvars midja var knutet de itali enska patrioternas röda, hvita och gröna skärp Hans solbrända ansigte, hvars drag uttryckt djerfhet och beslutsamhet, upplystes af det röd aktiga skenet från de lågor, som förstörde slottet Så snart Margareta blef honom varse, utstött hon ett genomträngande skri och störtade sig hans armar och till hans bröst, liksom drifven a en magnetisk dragningskraft. ,Kom! kom! sade Garibaldi. Nu kunna v gå. Elden luttrar allt och af det hus, i hvilke mig tillfogades den blodigaste skymf, blifver n icke mer sten på sten qvarl! Han stötte häftigt undan grefven, hvilken gjor de en förtviflad ansträngning för att frånryck; honom sin dotter, och bärande den halft vanmäg tiga Margareta på sina armar, skyndade han u ur slottet och öfver borggården, der han med lå; röst vexlade ett par ord med några obekanta mä af beslutsamt utseende, hvilka blandat sig blant husets förskräckta tjenstepersonal. Utanför slottet höllo tvenne män en bärstol beredskap. I denna nedsatte han hastigt sin dyr bara börda och ropade derpå åt sitt folk: , Fill berget, mina barn! Och snart försvunno alla tre i det töcken hvilket liksom en slöja utbredt sig öfver nejden