Garibaldi rusade upp liksom ett såradt lejon. Hans hand fattade krampaktigt om fästet på jagtknifven, hvilken han beständigt bar i sitt lifbälte; han ryckte den ut ur slidan, böjde armen och nästa ögonblick skulle grefven legat med genomborradt hjerta för hans fötter, om icke den ursinnige ynglingens blick i samma stund fallit på hans älskade Margareta, hvilken med tårar i ögonen, likblek och halfdöd af förskräckelse, med en stum bön sträckte sina armar emot honom. Vid denna anblick sjönk knifven i hans hand; raserict, hvilket kom hans bleka läppar att darra, gaf vika för ett hånfullt leende, och med en genomträngande röst tilltalade han grefven sålunda: Slaget i mitt ansigte är eder underskrift på mitt giftermålskontrakt med er dotter. Tacka henne för att ni fått behålla lifvet. Snart kommer jag tillbaka för att af er fordra min hrud och ni skall då icke tänka på att vägra mig henne. Ni skall till och med drifva er bevågenhet så långt, att ni då kommer att bestå omkostnaderna till en kunglig illumination vid mitt bröllop. Och nu, lef väl, herr grefve; vi träffas igen. Ni skall blifva öfvertygad derom att jag hvarken är någon hund eller nagon slaf. En slaf böjer ödmjukt hufvudet — en hund slickar den hand som slagit honom, men jag, jag hämnar mig!4 Med dessa ord störtade han fram till Margareta, tryckte en kyss på hennes panna, lemnade slottet och försvann bland bergen. Omkring en månad hade förflutit sedan detta uppträde. Grefven och hans dotter hade icke med ett enda ord vidrört hela denna sak. Fadren visade ett fullkomligt lugn, men detta oaktadt var han dyster och sorgsen och intet leende förirrade sig öfver hans läppar. Vid det minsta buller bäfvade han. Han kände sig gripen af en obestämd fruktan och likväl visste han icke hvarken hvad eller hvarföre han fruktade. Han darrade för hvarje löf som från träden föll ned för hans fötter och för hvarje regndroppe som slog emot fönsterrutan. Ehuru han låtsade som om han icke mer tänkte på Garibaldis hotelser, hade han dock icke glömt dem; men han vågade icke tala med någon härom. Han slöt derföre sin ängslan och sin förskräckelse inom sig sjelf och förde sålunde samma ömkliga lif som hvarje menniska, öfver hvars hufvud någon oundviklig olycka ty ckes sväfva. Margareta å sin sida kunde icke heller förgiäta sin älsklings hotelser. Alltifrån Garibaldis afläigsnande blef hon med hvarje dag allt blekare och blekare; hennes kärlek låg utbredd som en bitter, giftig dimma öfver hennes hjerta. Tyst och sorgsen besökte hon ensam alla de förtroliga ställen, hvilka hon så ofta genomvandrat vid hans sida. Margareta liknade en fördömd själ, som till straff för sina synder måste vandra på den jord, hvilken den icke mera tillhör. Fadren grät i hemlighet öfver sin dotter och denna grät öfver sin fader och öfver sin älskling. Båda dolde ömsesidigt sin smärta, men den som uppmärksamt betraktade dem, kunde icke undgå att erfara en viss sörstämdhet och man kände sig ovilkorligen beklämd till sinnes i deras närhet. Så sutto de en afton tigande bredvid hvarandra framför kaminen. Derutanför hade himlen insvept sig i en svart slöja. cKGdt....Q Fvxs—Dt