Gotlands läns nya tidning – 26 juli 1860, sida 4

smärta. Genom henne, som egde gemenskap med den yttre verlden, erhöll jag underrättelser om eder; jag har således alltid kännt edra förhållanden; jag visste att ni hade fått en dotter; jag visste äfven att ni för egna förströelser vårdslösade ert barns uppfostran. Då beslöt jag att äfven vaka öfver henne. Vid denna tid dog min ädla väninna och med henne begrafdes min hemlighet. På dödsbädden tog hon heligt löfte af sin son, att han skulle vårda mig till min sista stund. Då flyttade jag hit och atog mig sjelfvilligt en lärarinnas kall, för att derigenom kunna lära känna och dana edert barn. Huru jag uppfyllt mitt frivilliga åliggande, kännen j ... Nu min första och sista bön: gör er dotter lycklig, och gif Harald hennes hand! — Ebba! min dyra, oförgätliga maka! — stammade Alfred. — Du, min första, rena och fridfulla kärlek ... Kärleken till dig var en klar och stilla låga, som värmde och lyste min lefnadsstig, då kärleken till henne, den arma, som nu af blygd och ånger förkrossad ligger för dina fötter, har varit en brännande och förtärande eld. Förlåt henne; det är mitt fel, och förlåt äfven mig; jag känner att jag måste bedja eder båda derom. — Clara, — sade Ebba och omfamnade den olyckliga, tryckte henne till sitt bröst, och deras ymniga tårar blandades, — kom och låt oss knäböja vid vår makes läger; dödens engel sitter vid hans hufvudgärd; ännu en fläkt och . .. engeln lyfter de hvita vingarne och för hans själ dit upp,