ungdom, då du sjelf ej egde styrka att rycka en brottslig passion, en ögonblickets ingifvelse ur ditt hjerta? Ilar du glömt henne, som för dig uppoffrade allt ... allt? ... — 0 Gud! Hvilken röst! Håll upp, menniska eller ande ... jag dör! — utropade Alfred, medan Clara neddignade på sina knän, och med fasa betraktade gumman, som nu stod upprätt framför dem, och under det hon talade, befriade sitt hufvud från det gråa håret och sitt ansigte från den bruna masken. Der stod hon nu en bild af smärta och försakelse, en domarinna för de förkrossades blickar. — 0! du ande från en bättre verld, — utropade Alfred, med bruten stämma — kommer du att dömma eller förläta? Då fattade Ebba sin makes hand, såg på honom med den fordna rena kärlekens blick och svarade med mild stämma. Alfred, jag är ännu blott en lefvande syndig menniska, och i mitt hjerta finns ej annat än försoning. Jag var vittne till er första bekännele; jag kunde ej uthärda att se er lida en hopplös kärleks qval ... jag flydde, men ställde så till, att ni skulle tro mig död, utan att ana dess orsak, på det att intet hinder skulle möta er lycka. En barndomsvän, på hvilkens tystlåtenhet jag kunde lita, hade nyligen blifvit enka och bodde med sin son, densamme som nu älskar er dotter, på sitt gods längt upp i Wermland. Der tillbringade jag, okänd, mina dagar under strid och