med klarhet tillbaka på det förflutna: då stå alla våra onda tankar och handlingar med eldbokstäfver skrifna för våra blickar; då se vi allt det goda vi hafva försummat, och ve oss om något brott då tynger det bäfvande, snart inför Guds domstol darrande samvetet. — Ufter ett litet uppehåll, endast afbrutet af Claras snyftningar, frågade han: — Hvar är vår dotter? jag var för sträng emot henne. — Oroa dig ej deröfver, Alfred, — svarade Clara; — det var ju vödvändigheten som fordrade det; dessutom länder ju den befallning till hennes bästa nytta, således kan du i det fallet vara fullkomligt lugn; hon återkommer nog och måste då lyda dig. Troligen har hon gått till den qvinnan, som visserligen har gifvit henne uppfostran, men som tillika lärt henne olydnad mot sina föräldrar; men vi skola väl se om ej far och mor eger den största rättigheten öfver sitt barn. Då framgick med stapplande steg den gamla och nedsatte sig på den stol, hvarifrån Clara vid gummans oförmodade framträdande hade uppstigit. — Föräldrar! — sade denna, — befrämjen er dotters lycka och gifven henne till make, den man hon älskar; han är henne värdig. — Aldrig! — svarade Clara med stolthet; — hon måste lyda och glömma den hon älskar. — Qvinna! — afbröt den gamla med stränghet, — huru djersves du befalla ditt barn att glömma en ren och loslig kärlek, som vext upp i hennes hjerta från barnaåren? Nins du vil din egen