men ändå få Ebba undervisad i de första grunderna af lärdom. Således skickades en tjenare med tillsägelse till mor Lena (så kallades den gamla) att doktorn med sin fru dagen derpå ämnade besöka henne för att rådgöra om deras dotters uppfostran; men då svarade gumman, att hon icke kunde hafva den förmånen att emottaga herrskapet sjelfva i sin låga stuga, men att deras barn alltid skulle blifva en välkommen gäst derinom, och svaret asgaf hon så bestämdt, att något ytterligare försök ej kom i fråga. Visserligen förtörnade det Claras på de sednare åren blifna stolta sinne, att ett ringa torparhjon kunde afvisa hennes tillämnade besök, men som vintern tillstundade och de sjelfva skulle inflytta till staden och början af Ebbas undervisning var nödvändig, beslöt hon för denna gången att kufva sin vrede och sända flickan till den gamla. Nu var således Ebba en daglig gäst i torparkojan, och mången vinterafton, då budet kom för att hemta flickan, låg denna slumrande i mor Lenas famn. — Du får ju komma i morgon, mitt söta barn, — tröstade denna, då Ebba med högljudd gråt skiljdes ifrån henne, så kär hade hon redan blifvit för flickan. Så förgingo några år, på hvilken tid Ebba hade blifvit undervisad i allt, hvad till en vårdad uppfostran hörer; endast i musik hade hon ej varit i tillfälle att erhålla någon kunskap, men i