Gotlands läns nya tidning – 12 juli 1860, sida 3

som i sin otålighet icke egde mod att möta lifvets pröfningar. Men hon ... som ödets stormil nu hade beröfvat allt, hvad tänkte hon? ... Vaka och förlåta . . . Atta dagar efter nyssnämnde händelse skulle Alfred bort på ett längre sjukbesök, och Clara fick fara till prestgården att träffa sin väninna, prostens dotter, som var jemnårig med henne sjelf. Ebba hade under dessa dagar föregifvit en lindrig opasslighet, och för det mesta tillbringat tiden ensam på sina rum; hon hade fattat ett beslut, men att utföra det, fordrades tid. Då Alfred stod resfärdig, önskade Ebba att han skulle komma in till henne enskildt. — Farväl! Farväl! min Alfred, — sade hon med darrande stämma, slöt sina armar om hans hals och tryckte en kyss på hans läppar. — Farväl! min bästa Ebba, — svarade han, — jag kommer troligen ej hem förrän i morgon; lofva mig att vara glad; du har varit så sorgsen några dagar; jag vet ej hvarföre, men troligen är mitt svårmodiga lynne orsaken dertill; men tålamod, min goda Ebba, det skall väl blifva bättre. — Ja, Alfred, det skall blifva bättre!... farväl! Dagen derefter, då Alfred hemkom, visste ingen af tjenstfolket hvar Ebba fanns; de hade sett henne gå ned åt parken på eftermiddagen, då Alfred reste, och sedan hade ingen sett henne; och