Gotlands läns nya tidning – 12 juli 1860, sida 2

jag älskar honom. O! fasa, min välgörarinnas make! Ja, jag vill dö med ditt namn på mina läppar, Alfred!... Då klingade som ett återsvar Claras namn, och i månskenet kunde Ebba skönja en manlig gestalt, som framskyndade och tog plats vid Claras sida, och med fasa och förtviflan igenkände Ebba sin makes stämma. Då uppgick ett förfärligt ljus för hennes själ. Hon mindes ett helt år, hon mindes och förstod allt; hennes känslor kan intet ord tolka. Dessa båda voro ju de enda på jorden, som hon älskade med hela sin själs styrka, och nu fick hon höra att endast hon utgjorde enda hindret för deras lycka; hon fick höra, att hon ej mer egde, knappast någonsin hade egt sin makes kärlek så brinnande, som det nu tillbedda föremålet egde den, och till allt detta fick hon äfven höra, att det var hon sjelf, som gifvit anledningen; att det var hennes obetänksambet, som förorsakade den första oförutsedda öfverraskningen och derigenom på samma gång tände gnistan i bådas hjertan. Hon fick vara vittne till striden emellan kärlek och pligt; den sednare segrade, men såsom bojan öfver slafven; hon fick från Claras läppar, på hvilken hon slösat all den ömhet, hon skulle egnat ett eget barn, höra ord, som uttryckte, att hon heldre önskade sig tillbaka i sin första fattigdom, än nu med hela sin lefnads smärta nödgas betala den värd hon njutit. Det var otacksamhetens röst, som talade från ett hjerta, ovandt vid lidande och