Gotlands läns nya tidning – 12 juli 1860, sida 2

belägen vid en af Sverges vackraste insjöar. Men Ebbas dagar hade ej förflutit i det lugn och den sällhet, hon der väntade sig. Alfreds lynne hade mer än märkbart förändrats; han hade blifvit dyster, fåordig, stundom häftig och obelåten till och med mot sin maka. Clara tycktes han både söka och undvika, och endast i hennes närvaro kunde hans dysterhet någon gång lemna rum för en melankolisk glädje. Vid sådana tillfällen var hon glad ända till ytterlighet, men ett enda ord, blott en blick af Ebba kunde ofta förbyta hennes glada skratt i konvulsiviska snyftningar, och Ebbas då fördubblade ömhet tycktes endast öka hennes förtviflan. Allt lugn, all trefnad var borta, och Ebba led obeskrifligt, utan att ännu ana hvaruti det onda bestod, som förbittrade hennes dagar. En afton vandrade hon allena, fördjupad i sorgsna betraktelser; slutligen nedsatte hon sig vid foten af en gammal ek och skådade tankfullt huru månan speglade sig i sjöns klara yta. Då klingade tätt utmed sjöstranden en klar och melodisk stämma, och Ebba igenkände Claras röst, som med känsla sjöng sin savoritsång: Kors på Idas graf?. Hon ville ej störa den svärmande sångerskan förrän denna hade slutat, utan stadnade tyst och osedd på sin plats, men plötsligt förbyttes sången i ett förtviflans utrop: — Alfred! Alfred! jag får då här nämna ditt älskade namn. Ah! J lugna böljor, jag hade lust att i edert sköte begrafva mitt brustna hjerta, begrafva min kärlek med alla dess rysliga qval, ty