Gotlands läns nya tidning – 12 juli 1860, sida 1

till Gotland. Sällskapet D. B. W:s Högtidsdag. Den 9:de Juli firade D. B. W. sin Högtidsdag såsom vanligt med tal och förlustelse i det gröna. Breddes i sjol vid denna tid öfver land och rike sorge-floret, som fördystrade hvarje glädjeyttring, så sken i år solen desto klarare på Sällskapets högtidsdag. På f. m. höll ledamoten Magister II. P. Gustafson det sedvanliga talet, som afhördes af talrika åhörare både inom och utom Sällskapet. Det framställde i allmänna tanken om det tillbörliga uti De Badande Wännernas vana att så här åtminstone en gång om året offentligen yttra sig om något medborgerligt ämne; vidare talades i spridda drag om Gotlands forn-minnen och samhälls-vigten af att älska och värdera dessa minnen såsom samfundets rot och räddning från småsinne och inskränkhet. Med anledning häraf föreslog talaren, att Sällskapet D. B. W. måtte, för spridandet af kunskapen om Fosteröns minnen, anslå ett premium för den som sammanskrefve Gotlands Geografi och Historia (ett förslag, som är ganska välvilligt och Sällskapet fullt värdigt, men ej så lätt att verkställa). I följe af den allvarliga tanken på våra minnen, Landets öden och fornfädrens förvånande verk af ring-murar, befästningar, grafvårdar och mer än hundrade tempel, dem våra gamle byggt till sin frihets försvar eller efter tidens tro för sina själars frid och dem långväga resande, konstnärer och forskare nu ifrigt besöka, frågade talaren hvad vår tid gör för vårt samhälles styrka och upplysning; och han framställde derföre den sanna tanken, att, då vi näppeligen kunna öfverträffa våra fäder hvarken uti yttre storverk eller i trons: starkhet, vi dess mera böra göra allt för att upplysa folket och broderligen uppfostra det till förnuft och verksamma samhälls-dygder. Slutligen anförde dagens talare ett skaldestycke af Malmström om Wisby fallna storhet, hvilket gjorde ett djupt intryck på alla närvarande. Tidigt på e. m. samlades Sällskapet åter i sitt gröna ur-hem, det täcka Snäcke-gärdet, en slät grön dal, som ligger så vildskönt men dock så lugnt under den höga hvita klipp-borgen och tätt omsluten af träd och buskverk, samt med en gles gardin af spridda tallar skiljd från hafvet i vester, som glittrar under grenarna, svalkar luften och nu i majestätiskt lugn utbredde sina oändliga vidder för betraktarens öga: och öfver allt detta strålade vänligt Julisolen, nyt och klarögd efter det långa regn-rusket. Hvad är väl enklare och tryggare än en tallskog, hvad är mera äkta Gotländskt än våra kalk-klippor, hvad är trofastare än dessa och vår murgröna som kläder deras bröst, hvad är mera än hafvets rymd på engång upplyftande och tillika mäktigt att visa menniskans litenhet och att grusa hennes fåfäng och löjliga pretension? Hvad är gladare än Guds sol, hvad är ljufvare än vänskapen i gröngräset, vid bålen under lek och herrliga sånger? Derföre samlades då efter hand mangrannt de ädla D. B. W.isterna festligt stämda, den lättare ungdomen medelst apostla-hästarne, de stadigare gubbarna åkande i stilla och gladlynt värdighet för att till hvila och nöje slå sig ned i det gröna. Sällskapet D. B. W. är nemligen eljest hela året om en allvarsam herre, som sköter sina affärer punktligt, kangkar med sin sparbank, påtar i sin trädgård och alltid lagar så att debet och eredit Q hederligen gå i hop; men en gång om året, den 9:de Juli, slår den hederlige 46-äriga Herr D. B. W. med en smäll hop sin kassabok, lägger trädgårdsspaden åsido, kastar arbetsrocken af sig och vandrar så ut genom Norderport kry, glad och föryngrad för att vara barn på nytt i sin gröna barn-kammare, Snäckgärdet. Så vardt det ock den dagen: som sagdt var, D. B. W.-bröderna med några aktade gäster från sast-landet samlades då der så småningom, de äktaste badande rännerna svalkade sig först som vanligt i de friska böljorna, somliga sträckte sig sedan makligt i gräset, de folkländska lekarna voro snart i full gång, det klassiska pärk-spelet med sina volter, språng, dånande krafthugg, rop och glädjelarm samt den stillsammare och mera ärbara