— Bra vacker, — afbröt Alfred, förebrående, — hur kan man begagna ett dylikt ord, då man talar om Claras skönhet. Och åter brann en kyss på flickans läppar. — Alfred! — svarade Ebba med förvåning, och drog Clara sakta ifrån hans häftiga omfamning. Nu först återkom Alfred till sig sjelf, och lemnade hastigt rummet, för att ännu mer öka de qvarlemnades förundran öfver hans besynnerliga uppförande. Den goda och renhjertade Ebba kunde ej förklara den blandade känsla af glädje och vemod, som hon erfor vid tanken på Claras emottagande; glädje, emedan hon såg sin make omfatta sin skyddsling med ömhet; men vemod, då hon tänkte på den berusning, Claras skönhet tycktes åstadkomma. I Claras hjerta herrskade de mest stridiga känslor; aldrig hade hon hört ett ord om sitt utseende, sedan hon var barn, då hon endast i sådant fall kallades fulingen, och nu hade hon fått heta ... skön, och det utaf en man, som hon näst sin beskyddarinna var skyldig all tacksamhet, erkänsla och tillgifvenhet ... en man, som oaktadt sina nägra och trettio år kunde kallas en vacker karl, med ett utmärkt godt och intagande sätt. Ilon hade varit omsluten af hans armar och från hans läppar hade hon emottagit den första manliga kyssen; men, hvad var det med allt detta, ... det var ju hennes välgörarinnas make. Alfred hemkom ej förrän sent på aftonen, då Clara redan gått till hyila. (Forts.)