tillökning till hennes öfriga behag, — skrattade Alfred. — Elake! — bannade Ebba, och skyndade sig leende in i kabinettet, derifrån hon genast utkom förande Clara med sig. — Se här, välkomna henne nu! — sade Ebba med triumf, då hon såg den öfverraskning, Claras åsyn förorsakat. Der stod hon nu i den första ungdomens fulla fägring, lång och smärt, med en ljusblå sidenklädning, som behagligt omslöt det väl formade lifvet samt lemnade den fylliga halsen och de runda mjuka armarne bara. Håret, af en glänsande mörkbrun färg, med en fläta uppsatt i nacken, men från hvardera örat ringlade sig ett par tjocka lockar, som behagligt nedföllo på den hvita halsen; och ur de stora svartbruna ögonen blixtrade en förtärande eld. Den förr så mörka hyn var nu skär och hvit... med ett ord, det fula barnet hade blifvit en skön qvinna. Med stum hänryckning betraktade Alfred henne några ögonblick, derefter utropade han: — Clara! ... Min Gud, hvad du är skön! — och slöt den förvånade flickan i sin famn och tryckte en glödande kyss på hennes läppar. Han glömde sin makas närvaro, sina år, sin egenskap af sosterfader, ... han glömde allt. Nu, tänkte Ebba i sin oerfarenhet, är ordet sagt; således yttrade hon: — Ja, tycker du ej, Alfred, att Clara har blifvit bra vacker?