En köpman gjorde en gång en resa till häst, och hans trogne pudel beledsagade honom till fots. Ässigten med denna resa var att, på en något aflägsen ort afhemta en ansenlig summa penningar, hvilka en person derstädes var köpmannen skyldig. Han erhöll penningarne och red förnöjd tillbaka till hemmet. Under vägen föll kappsäcken, hvaruti han hade förvarat penningepungen, från hästen ned till marken, emedan den icke var nog fast åtspänd. Köpmannen, hvilken satt i djupa tankar, märkte ingenting derom; men hans trogna pudel märkte det så mycket bättre. Han försökte om han med sina tänder kunde upplyfta den och bära den till sin herre, men den var honom för tung. Han sprang alltså fram till sin herre, hoppade mot hästen och skällde så högt, och så oupphörligt, att köpmannen icke visste, hvad han skulle tänka derom. Han bad honom tiga, men förgäfves! Han gaf honom ett slag med piskan, men förgäfves! Det trogna djuret fortfor att skälla och tjuta och hoppa uppåt hästen, liksom han ville med våld draga sin herre med, men då han genom flera piskslag afvärjde honom, anföll han hästen för att genom skällande och bitande gifva honom att förstå att han skulle vända om. Köpmannen förskräcktes och trodde, att han blifvit galen. Han älskade hunden, och det smärtade honom, att se sig nödsakad att skjuta honom till döds. Länge bemödade han sig att stilla honom genom tilltal; men då allt detta icke ville hjelpa, grep han ändtligen pistolen, sigtade och lossade skottet med bortvända ögon. Den gode hunden stupade; men hemtade sig snart åter och kröp ängsligt jemrande närmare till sin herre. Denne kunde icke uthärda denna anblick, gaf hästen sporrar och ilade derifrån. Efter en liten stund kunde han likväl icke afhålla sig från att se tillbaka, om det arma djuret redan vore dödt. I det han vände sig om på hästen, varseblef han förlusten af sin kappsäck. Som en sten föll det honom plötsligen på hjertat, att detta måste visst varit orsaken hvarföre hunden hade skällt så mycket. 0, jag grymma menniska! utropade han, och jagade i sporrstreck tillbaka, mera sorgsen för den arme hunden, än för penningarne. Han fann honom icke på det stället, der han hade skjutit honom, utan såg af det blodiga spåret, att han måste hafva krupit längre tillbaka. Full af bekymmer följde han detta spår, och — o hvem förmår uttala hans bedröfvelse, då han fann det arma djuret liggande nära penningepungen, till hvilken han hade tillbakakrupit! IIan hoppade af hästen, för att se, om han ännu måtte vara att rädda. Men ack! den trogne hunden slickade hans hand kärleksfullt — och dog. — Själavård och shinnheredning. När professor L. blef utnämnd till kyrkoherde i FF ambitionerade han att vara lika durkdrifven landtbrukare som hebreolog. Var icke Kain, ,Adams äldsta gossek, en åkerman, likasom Esau, patriarken Jacobs förstfödde? Det var då icke värdt att rättare och drängar på prostgården kommo och gjorde sig vigtiga med några underrättelser och råd i afseende på egendomens skötsel; professorn visste allt det der mycket bättre än de. En morgon inträdde drängen i studerkammaren och öppnade följande samtal med sin lärda husbonde. — F—— l— ———— cw -—